Går just nu igenom litteratur till vår B-uppsats som ska handla om språk i förskolan. Det finns en massa intressant inom ämnet, men något jag fastnade för var att man som vuxen ska tänka på vilket språk man använder när man talar med barn. Detta kan ha betydelse för deras kommande språkutveckling och det är därför viktigt att man sätter ord på saker och ting även för de allra minsta barnen. Det kan handla om att tala i fullständiga meningar och benämna saker vid deras rätta namn. Lite väl hårt kan man tycka eftersom det nästan kommer naturligt att prata med den där gullande bebisrösten till i alla fall de små barnen. Undrar varför man gör det?! Vart har alla uttryck som mommo och moffa (för mormor och morfar) eller vovvov och brumm brumm (för hund och bil) startat? Det låter ju urlöjligt när man väl tänker efter och det är inte svårare för barnen att lära sig de riktiga orden än våra "förbarnsligade" uttryck. Undrar om det har att göra med att man en gång i tiden trodde att barn har svårare att förstå "vuxenspråk" eller kan det vara så enkelt att man bara gillar att gulli gulla så mycket det bara går med de små underbara liven?!  Intressant ämne det där om vart ifrån vi får alla våra sätt att göra och vara på. I alla fall om man frågar mig som yrkesskadad blivande pedagog =)